Golvet...
"Kul att du är vaken..."
William har alltid haft en talang i att sätta tonen precis mellan drypande ironi, och genuint menande, så där så att man aldrig vet.
Jag känner någons knä, och fot, framför mig i mörkret.
Hårt. Jag ligger på det hårda golvet, med något... med kökspallens ben... över och emellan...
"Han hör dig inte" Närmare, från Ulrik. Det verkar vara hans fot som är i mitt ansikte.
"Jag undrar själv om jag är vaken..." kommer ifrån Fredrik, också nära, men från min andra sida.
Alla viskar, så som man viskar när det är väldigt, väldigt viktigt att viska.
Jag hör...
"Jag HÖR er !"
"Nu hör han oss också..." kommer från William,
... precis före Ulriks "NU hör han oss... det här är ju helt..."
"... 15 ! 16, om man räknar den som ligger ner..." hörs från Fredrik.
"Jag tror inte han... skall... räknas längre... ?" tillbaka från Ulrik, i en fråga som inte är en fråga.
Jag börjar att resa mig upp...
Någon lägger en hand på min axel. Håller ned min axel.
Mörkret gör det svårt, men jag tittar upp och ser precis Fredrik, först med sitt finger för munnen, sedan pekandes nedåt, utefter golvet - bort mot de andra som krupit ihop under ena köksfönstret.
Vi kryper båda bort...
... till Fönstret.
___________________________