Jag Vänder...
Jag vänder...
... runt Hörnet,
... nytt blad,
... ny chans,
... ny möjlighet,
... i balans.
___________________________
Är det farligt,
... inte ...
Är Här.
... drabba ...
... så går jag först.
Samman.
Fyra går vi,
... tre efter mig,
... två steg till...
...
___________________________
"Välkommen. Ni är Hälsad."
Jag möts av ett märkligt leende, i en än märkligare ton.
En man som ler, men inte-ler.
Proper, svart kostym, väldigt vit skjorta, och väldigt vit väst. Det är bara leendet som sitter väldigt fel.
En större folksamling står utanför huset, i den mörkt ensliga trädgården, omringad av träd och berg...
15... 16, om man räknar...
... men Vita Västen fångade första-kontakten, som om van att göra så.
Han håller ihop händerna på ett sätt som verkar medvetet, och utstuderat underligt nog att uppmärksamma...
... framför sitt bröst, fingrar som möter fingrar, pekandes mot mig - tumme som möter tumme, pekandes övertydligt uppåt.
En över de Fyra.
... En i Alla.
Det märkliga leendet försvinner, för bråkdelen av ögonblicket utbytt mot förskräckelse, sedan tillbaka - än mer märkligt leende...
... än mer felsittande ...
... när William, Ulrik, och Fredrik kommer upp bakom mig.
"Ni är... hälsad." får William ur sig, samtidigt som en harkling.
... strax följt av Ulrik, näskliandes, "Ni... är hälsad."
... och ett tonalt aningen felkalibrerat "Hälsad !" ifrån Fredrik.
Vita Västen finner sig, och nickar med ett besvärat leende. Ett annat leende, ur repertoaren av leenden, som inte är leenden.
___________________________
"... aningen ..."
"Det där var det mest ironiska 'välkommen' jag har hört !" William om någon...
... har koll på det där.
Aningen... ?
Ja, aningen...
Jag lägger till ett
"Det är."
... för säkerhets skull
Det dröjer en märklig sekund... två... jag försöker känna från vilket håll...
Det Är.
... kommer till slut ...
... någonstans ...
___________________________
Det Är.
Jag behöver inte känna efter - Det Där. De Där. Det är som att stå i en vindtunnel.
Fem ...
"Det är... ! Du, du skulle ha sett..." säger William och pekar, mot en man som ligger ned.
"Hörde du... inte ...?!" Han måste ju ha...
Inte Än.
Fortfarande Annan.
Jag tittar mig omkring...
"Jo det är klart, jag hörde... Ni är hälsad" avslutar William med aningen hög, och aningen tillgjord röst, vickandes på ett aningen tillgjort huvud.
... och jag riktigt känner hur ögonbryn höjs bakom mig. Flera.
"Märk väl att han inte sade hälsaDE" trycker Ulrik i,
... och ännu fler ögonbryn, ännu mer.
Jag vänder mig om...
___________________________
Så många här... svårt att ta in...
"Här."
Första gången jag hör-känner,
... Hon som är...
... jag Vänder ...
... mig ...
"... Vänds..."
... om.
___________________________