Ursäkta...
"Ursäkta att jag av-bry-ter..." Vita Västen, med leendet som inte är ett leende, är här igen - med en ursäkt som inte är en ursäkt.
Leendet är nästan genuint denna gången. Nästan William-nivå.
Jag känner något i Ljus ton, som inte var där innan...
... som lika snabbt försvinner igen.
Vita Västen verkar vara både rädd, och inte rädd, för Ljus ljus.
Mer... rädd... för något... annat. Betydligt mer.
"Det är ok." Jag ler förstående.
"Vi har..."
... alla
... varit där.
Vita Västen kommer - för ett andetag - ur balans, men återfår snabbt sin roll,
... betydligt mer,
... denna gång.
___________________________
"Vi har... ett par saker... Ursäkta !" Osäkert självsäkert kliver han in, bugar snett, och extra mycket med händerna,
... som för att både visa mig riktningen, och skärma av.
Han har gjort detta förut.
Med ett kort leende, som för att tacka, följer han efter mig, fast snett framför, på ett sätt som blir jobbigt efter två steg.
Jag ler kort-besvärat, värdigt inte-leende-repertoaren, och följer med-efter-före.
Jag känner Ljus följa efter,
...strax bakom.
Det känns lite som att vara en kalv, utvald för slakt...
... och någon bakom skrattar till, utan att höras.
Inte ett Ljus...
___________________________
"Nu är han..." säger Bill.
"... såååå ..." säger Bull.
"... KOKT !" säger Fredrik, högt så det hörs.
Alla tittar. På Fredrik.
Bill och Bull tittar mest.
Fredrik gör ber-om-hjä...
... och jag skakar på huvudet.
Skrattet, som inte hörs, hörs nästan denna gången.
___________________________
"Ursäkta..." sa Fredrik.
"Ursäkta är ordet..." sa Ulrik.
William tittar sig misstänksamt omkring, och kliar sig under näsan.
___________________________