En början...
Vilken spegel
behöver Du,
för att Se
det Du behöver Se ?
Svåra och viktiga ord, för De som Är redo att Se...
... lätta och obetydliga,
... för de som Inte Är.
___________________________
Ord, ur ett minne, från en svår tid...
"Vet du om vad du är rädd för... ?"
... och vem styr i ditt liv,
... om du inte ... ?
Vet ...
Är du vaken ... ?
Jag trodde att jag var det...
... igen ...
... igen.
... och igen.
___________________________
"Du ÄR vaken ?! ... jag trodde att du hade slutat att skriva ?"
Ett brett leende, inlindat i en obehagligt överlägsen ton. Rösten kommer från någon, eller... något, som funnits där länge. Längre än både du och jag kan förstå. Något bortom tid och rum, så som du och jag förstår tid och rum.
Jag blundar kort, och tittar igen. För ett kort ögonblick försvinner det breda leendet med alla de vita tänderna. Kvar finns en sjukligt gulaktig, förvriden grimasch - en oproportionerligt stor mun i förhållande till det gråa ansiktet - med de små öronen, som hör allt, men bara det de vill höra.
En snabb hand torkar sig om den stora munnen, och det vita är tillbaka - ännu mer överlägset.
"Din text, mina regler", skrockar den Gråe självsäkert, men med en blick som väger, mäter, och letar efter något.
Den ser att jag ser hur den ser, och flikar snabbt in...
"Vi trodde du hade andra planer." Ospecifikt svävandes, till synes anspråkslöst oengagerad.
"Ja, jag hade det..."
Anspråkslösheten plötsligt utbytt mot djuriskt vaksamma ögon.
Som om den Gråe kom på sig själv, borstar den bort något påhittat från ena ärmen. Ihop med det påhittade, försvinner intensiteten, och ersätts av ett förrädiskt lugnt leende.
"Du var färdig med skrivandet", sakligt, som om konstaterandes obestridliga fakta.
Ögon som mäter igen. Huvudet på sned.
"Efter alla de texterna, och alla de som läste..." paus med menande blick "... så var du färdig med skrivandet, och...", något mer skyndsamt.
"... jag hade ett pussel att lägga."
Misstyckande ögon.
"... och...", mer ansträngt nu.
"... och jag hade andra planer."
Väntandes, i nu tydligt missnöje.
Också jag väntar.
"... OCH...", än mer tryck, än mindre balans. Flackar med den letande blicken.
"... och nu blir det så här istället."
Besvärad min. Tryck över bröstet.
Ögon som vidgas. Fast blick, som hittat... något.
"Dom kommer inte att förstå", föraktfullt, på väg in i nöjt triumferande.
"Jag kommer ihåg när du sade att..."
Jag slutar att lyssna. Djupt andetag. Det där har jag hört förut. Förra gången gick jag på det...
Vad är det jag försöker lära mig nu ? Det är ju jag som har valt detta...
... och inte bara en gång. Läxan som upprepas - tills jag förstår vad det är jag behöver förstå. För nästa nivå.
Jag möter den Gråe igen. Utmanar-möter.
"Det räcker med att en förstår". Trycket pressar hårdare över bröstet.
"Jag tror inte du kommer att klara det...", ett bisarrt, malplacerat leende.
"... att jag... börjar förstå". Trycket ökar. Stå på mig. Inte vika undan nu.
Inte denna gången.
Mycket. Besvärad. Leendet nu förvridet borta. Väntandes, som i en sista, outtalad fråga. Blicken flackar, mellan mig och något, om och om igen.
Jag börjar att vända mig... vad är det han tittar på ?
___________________________
Ännu ett minne från det förflutna...
"Kanske sedan, men inte n..."
... som avbryts, av något som vaknar,
Nu.
... för första gången,
... denna gång.
Något som hade hoppats att inte behöva bli...
... igen.
Jag tittar igen på den Gråe. Alltid med mig. Aldrig med mig.
"Det är så det börjar", säger jag...
... och så börjar det.
___________________________