Jag ser...
Jag ser...
... hur de ser.
Kraftig oro.
"Jag är ok".
Jag vet att jag säger det, även om jag inte hör det, och ler för att understryka.
Tre frågetecken tittar på mig.
Ulrik tar en whiteboard-penna som hänger vid kylen, skruvar av korken, och börjar skriva. Han luktar inte på pennan innan, som han ofta gör annars.
Nu är det allvarligt.
Du
hör
inte
?
Jag går fram, suddar ut en bokstav med fingret, lägger till en... två, och tar sist bort frågetecknet.
"Inget".
Ulrik lämnar motvilligt ifrån sig korken.
Humor som komplex konfliktrespons.
Jag känner att någon fnissar till bakom mig, men utan att höra. Skum känsla.
Jag vänder mig om, och ser att det var William.
Med en retsam min så gör jag jag-ser-dig-tecknet med fingrarna och handen, och ser hur de andra skrattar.
Jag ser...
___________________________
... ett ljus i fönstret igen.
Utanför fönstret.
Flera ljus, utanför fönstret bakom William.
Jag kisar, försöker se bättre. William gör jag-ser-dig-tecknet med fingrarna mot mig, och flinar till.
Fredrik ser hur jag ser, och vänder sig mot fönstret. Han pekar och verkar ropa något, och nu står alla vända mot fönstret.
En känsla,
... mer än en känsla, får mig att...
sträcka ut armen...
... och släcka ljuset helt.
___________________________