Minnet...
Skall det vara så här ?
Jag tittar frågande på Fredrik.
"Eller hur !" svarar han, som i synk, men denna gången ändå inte.
"Ja... nej..."
Jag tappar...
"... jag... kommer inte ihåg..."
Det var något viktigt...
Just nu känner jag, mer än annars, att det ÄR något som är viktigt. Frågan är bara vad.
Trycket över bröstet är tillbaka, kraftigare än tidigare.
"Det är något...", jag tittar ut genom fönstret, inte för att se ut genom fönstret, utan för att söka inom mig själv, vad det är...
... du har det i dig...
... men vad ?!
Ännu mer tryck. Just nu som om någon, eller något, står på mig.
Jag ser att det syns, i mitt ansikte, på Fredriks vemodigt förstående blick...
... han är en av de få, som vet.
Trots sin unga ålder blev han en av några. De som fick höra mitt ventilerande. Frustrationen. Desperationen. Läkare som kan för lite. Läkare som inte vågar. "För många aktiva..." som svar. Feghet och lögner.
För många lögner. För mycket feghet.
I var och en av oss. I alla, i en.
I en, i alla.
Letandet efter svar...
Jag har det i mig.
Jag ser mitt ansikte reflekteras i fönstret. Skymningsmörkret utanför ramar in mitt suddiga ansikte, upplyst av de starka lamporna i köket. Förvridet. Splittrat. Flera reflektioner i en.
"Flerglasfönster", säger jag innan jag kommit på mig själv med att tänka högt.
Har jag verkligen valt detta ?
"Ja", svarar Fredrik med ett varmt leende. Så ung och ändå så otroligt inkännande-klok.
___________________________
Något ljust glittrar till i fönstret.
Följ känslan.
Något känns... mer än en känsla.
Det piper i öronen. Samma höga ton som jag hör ibland, men nu mycket starkare.
Starkare än någon annan gång...
Har jag varit här... förut ?
"Är du ok ?"
Fredrik ställer sig framför mig, oron tydlig i ansiktet.
Jag kisar med ögonen. Det gör ont. Än starkare ljud. Mer än ont.
"Jag HAR VALT detta..." säger jag högt, som för att hålla mig själv i det.
Det skärande ljudet upphör.
Helt.
___________________________
Jag öppnar ögonen. Öppnar och stänger munnen, för att riktigt känna efter om ljudet är borta.
Jag har valt detta...
Tittar mig omkring.
Fredriks oroliga ansikte.
Också han öppnar och stänger munnen...
... men det ser ut som att han pratar ?
Han håller i mina armar.
Han vrider sig något, och jag känner hur han ropar.
Inte hör.
Känner.
Jag tar upp och klappar några gånger med händerna.
Jag känner hur jag klappar i händerna.
Inte hör.
Känner.
___________________________
Något rinner ned för mina kinder.
Jag klappar igen, hårdare. Känner.
Jag rycker mig fri, och slår till hårt med händerna, i diskbänken framför fönstret.
Känner.
Inte hör.
Öronbedövande Inte Hör.
Jag vänder mig om. Jag vänds om.
Fredrik, William och Ulrik vänder mig om.
Jag ser deras ansikten. Oroliga, och frågande ansikten.
... utsätt ...
"Jag är ok..."
Jag känner att säger orden med munnen, men har ingen aning om hur det låter.
Vibrationen...
... i halsen,
... i bröstet.
... inte ...
"Jag är ok."
... an...
... JAG har valt detta.
___________________________